Eftersom jag är hemma hos min plastsyster tänkte jag att hon skulle få skriva ett litet gästinlägg här på bloggen. Celine har varit med mig mycket i stall och på tävlingar, och jag tänkte att det kanske kunde vara lite kul att höra hennes syn på det hela :)


Hejsan, jag heter Celine och jag har blivit nämd tidigare i bloggen. Jag är som en lillasyster till Johanna och därför träffar jag henne väldigt mycket i både stall och på fritid. Jag och Johanna träffades genom stallet där hon hade Anton förut. Då jag är medryttare åt två hästar i det stallet så är jag där väldigt mycket. Det var nog så det hela startade, nu har det blivit mer och mer. Nu försöker jag följa med på nästan varje tävling, då är jag som en liten högerhand. Under vissa tillfällen har jag ridit Anton, då Johanna inte har haft tid. Att rida Anton är en upplevelse i sig. Jag har haft turen att rida både i ridhus och ute på honom. Han är väldigt trevlig på alla sätt, i stallet eller på banan. Anton är som alvedon reklamerna, ''Är man stor måste man vara snäll''. Även om han är väldigt snäll, så kan även han se spöken i skogen, och då känner man sig liten med sina 160cm jämfört med Antons 173cm, även om han inte gör något för att vara dum.

Johanna är en trevlig tjej att umgås med. En av de bästa saker med henne är att hon kan glädjas åt att det har gått bra på t.ex en tävling. Man kan fråga henne om allt, då hon är som en uppslagsbok och blir aldrig egoistisk. Hon tänker alltid Anton som första prioritering och det syns i deras sätt att vara med varandra. Jag följde med första och andra dagen i hans nya stall, han följde Johanna med blicken överallt ville gärna ha henne i stallet och inte utanför. Även om vissa inte tycker att det ser ut som om de har det bästa banden, men när man ser dem i stallet, träningar eller som på tävling så ser man att Johanna hittade rätt när hon köpte Anton.


Jag och Anton

Glöm inte att gå med i min grupp om Johanna och bloggen på Facebook.

Ja, det kan man minst sagt säga..

Igår gick Blue Hors Matiné bort, och även om jag är hoppryttare av alla slag så var detta verkligen en häst värd att minnas. Ett mirakulöst sto, som tillsammans med Andreas Helgstrand helt plötsligt en dag var med och kämpade bland toppryttarna i dressyr. Igår hade stoet brutit ena frambenet vid knät, och fick tyvärr tas bort.
Läs artikeln på Tidningen Ridsport.


Matiné och Andreas på VM 2006.

I samband med detta läste jag något annat som jag också ser som en typ av sorg - affären med OkiDoki. I lördags kväll blev det klart - Albert Zoer kommer inte längre rida valacken som verkligen etsat sig fast i mitt hjärta. Vilken drömhäst och vilket drömteam de har varit - men inte nu längre... Vi får se hur det går med den nya ryttaren José Larocca, som tidigare ridit Con Air (och blivit skadad - därav köpet av OkiDoki).

Jag tycker att det är hemskt tråkigt att allt skall vara styrt av pengar... Förtvivlande... Att man kan köpa vad/vem som helst bara man har en fylld plånbok. =(

Jag har blivit intervjuad av "Mitt liv som hästnörd" som har börjat med en "intervjuserie" där hon intervjuar olika hästbloggare. Om ni är intresserade att läsa finns intervjun HÄR.

Jättekul att få vara med och hon är en jätteduktig skribent!


Jag pussas med två av ridlägerhästarna där jag jobbade förra sommaren.

Datorn var påslagen nu när jag kom hem, så varför inte passa på och skriva lite? ;) Jag är ändå så hajpad just nu, så jag kommer inte kunna sova på en stund.


Bra platser hade vi också!

Jag gick med min kära vän Astrid, aah jisses vad kul det var!

Kvällen började med lite mingel på samma "plan" där efterfesten sedan ägde rum. Man fick en liten fördrink (dock är jag ju nykterist, så jag fick något annat :) och gick runt bland hästfolket i väntan på att alla skulle komma dit. Sedan gick man vidare ner i själva Globen, där middagen ägde rum. Nörd som jag är, passade jag självklart på att känna lite på underlaget! Ganska kompakt, sand med filt. Skulle jag också vilja rida på :)

Utöver våra svenska stjärnor var även Jessica Kürten och Kevin Staut där, som då fick uppgiften att dela ut priser.

En av kvällens stora höjdpunkter var ingen mindre än Alexander Zetterman (och nej, inget raggande), som imiterade våra hästhjältar! Så mycket har jag nog inte skrattat på länge. Kommer det upp på youtube (om någon filmat) slänger jag självklart in det här! Såååå värt att se! Han imiterade bland annat Roffe, Peder Fredricson, Peter Eriksson, Lotta Björe.. Haha.


Astrid med varmrätten

Maten var helt okej, det vart 3-rätters. Nu minns jag inte exakt i huvudet vad det stod på menyn, men som förrätt fick vi skagenröra, löjrom, sparris och en liten brödbit :)
Varmrätten bestod av en jättegod kyckling fylld med getost, potatisgratäng, grillade grönsaker (typ en paprika och något mer), några salladsblad - allt i en smarrig sås.
Till efterrätt fick vi panacotta (vit och mörk choklad) med bär.
Jag måste dock vara tråkig och säga att maten var godare förra året, även om det var lax (vilket jag inte äter) och anka...


Lite väl seriöst..


Mer likt mig.. ;)


Supercoola Astrid!

Själva "galan" höll på i kanske 4 timmar (?), med prisutdelningar och underhållning. Först ut var en svarthårig liten kille (okej han var väl i min ålder?) som hette Leo ;) Han spelade Malin Baryards "Do you wanna ride" fast i en akustisk version samtidigt som en klockren ritt riden av Rolf-Göran Bengtsson på Ninja la Silla och därefter Patrik Kittel med hans fina Scandic rullade på en stor skärm bakom.
Sedan var även Sarah Dawn Finer och Veronica Maggio där och spelade lite :) Det var även en till som spelade.. Minns tyvärr inte namn och låt.

Efterfesten var som sagt på övervåningen, med Kayo Shekoni som DJ. Musiken var blandad, alltifrån vad som går på radion nu till Elvis Presley...
Lite besviken är man ju på hästkillarna som hade det lite motigt att ta sig till dansgolvet, det kryllade av tjejer men inte så många killar i vår ålder (tyvärr...). Men vi hade ju självklart kul ändå!
"Natten" avslutades med två tryckare, och sedan packade de ihop (så tidigt som kvart i 2, men visserligen är det ju tävlingar på schemat för en del). Folk stod fortfarande kvar dock, småpratade och hade trevligt...


Paarteey

Jag tänkte skriva lite snabbt vilka som var nominerade i samtliga kategorier, och det fetstilade namnet vann priset. Grattis till alla!

Årets Bragd /Prestation
Exceptionell prestation
En vinnare.
Svante Johansson/Saint Amour 1125 - världscupseger på hemmaplan i Göteborg
Junior-EM laget fälttävlan som tog silver
Helena Persson som tog sitt sjunde SM-guld

Årets Häst
Häst som haft en betydande och avgörande roll under året för Svensk ridsport.
3 nominerade, en från varje gren. En vinnare.
Saint Amour 1125, hoppning (hingst f -99, e Stakkato u Sarah e Sherlock Holmes, uppfödare Adolf Feldman, ägare Group 2008 AB)
Scandic, dressyr (hingst f -99, e Solos Carex u Noraline e Amiral, uppfödare H G Mosman-Rohe, ägare H.B.C Stal BV/Patrik Kittel)
Stand By Me, fälttävlan (valack f-90, e Stanford u Princess Fair e Prince Fair, uppfödare Margareta Algotsson, ägare Linda Algotsson)

Årets ryttare
Svenska Ridsportförbundets Championattecken i hoppning, dressyr, fälttävlan, körning, distansritt.
Pinsamt, men jag minns inte!! Skriver till det så fort jag vet.

Morgondagens stjärna
Hängiven ryttare under 30 år som har förutsättningar att bli en framtida stjärna.
Ryttaren skall ha placering i svår klass och internationell erfarenhet.
Tre pris, en från varje gren. Man kan bara vinna priset en gång.
Nominerade är:
Hoppning: Alexander Zetterman, Douglas Lindelöw och Stina Lillje
Fälttävlan är: Maria Bredberg och Jonna Friman
Dressyr: Jeanna Högberg, Nina Hoffman och Jennie Larsson

Årets Komet – framröstad av tidningen Ridsports läsare.
Maria Bredberg - fälttävlansryttare


Årets Hederspris
1 st vinnare - hemligt, avslöjas på Ryttargalan
Ulla Håkansson

Årets Uppfödare
Svensk uppfödare som haft betydande framgångar med sina produkter.
En vinnare.
Hoppning: Göran Linell
Fälttävlan: Lisbeth Darell
Dressyr: Stuteri Stubbäng

Horse of Fame
1 vinnare
Saint Amour 1125

Morgondagens Häst
Tre vinnare; en från varje gren.
Häst som är mellan 6 och 8 år som spås som en kommande stjärna.
(Hästen skall vara svenskägd.) Man kan bara vinna priset en gång.
Nominerade är:
Hoppning:
Glory Days (valack f -01, e Cardento u Diamond Glory e Diamond Serpent, uppfödare och ägare Springfield Showjumpers AB)
Chamonix H (sto f -01, e Carnute u Wotin e Caletto II, uppfödare Anita och Bengt Johansson, ägare Tibia HB & Salino AB)
Dressyr:
Paridon Magi (valack f -03, e Don Primero u Napoli e Napoleon, uppfödare Niclas Magnusson, ägare Lövsta Stuteri)
Santana (hingst, f -01, e Sandro Hot u. Raffinesse e Rubenstein I, uppfödare Ingo Pape Heemoor-Basbeck, ägare Minna Telde)
Hermes 1086 (hingst, f -01, e Rambo 910 u Nicea e Urbino, uppfödare och ägare Ann och Torsten Pehrsson)
Fälttävlan
Lehar A (valack f -03, e Leuthen I u Aniara A e Aram K, uppfödare Lisbeth Darell, ägare Forsbergeventing)
Herta (sto f -02, e Cortus u Herica e Krius xx, uppfödare och ägare Andersén Fälttävlanscentrum)
Still Felicitous (valack f -02, e Feliciano 823 u Still Alive xx e Hilbi´s Hut xx, uppfödare och ägare Team Häggsjö T.L.B KB)


Helena fick pris! Eller snarare Chamonix! ;) Underbara häst.

Årets Hästskötare
Hästskötare som sätter hästen i första rummet, har bra laganda och är ett bra föredöme för andra.
Tre nomineringar från varje gren. En vinnare.
Hoppning: Kerstin Landeblad (Amanda Landeblad)
Dressyr: Marie Johansson (Patrik Kittel)
Fälttävlan: Charlotte Franzén (Niklas Lindbäck)

Hm... Är det något jag glömt? ;)

Hur får man en häst att hålla?

Allt vi gör med hästarna är ju trots allt en stor fysisk påfrestning deras ben och kropp, och för att de ska hålla så länge som möjligt måste vi ta väl hand om dem. 

Både HOPPNING och DRESSYR sliter på hästarnas ben fast på lite olika sätt. HOPPHÄSTAR får all sin kroppsvikt (ca 400-600 kg) på frambenen i landningarna och på en tävlingsdag hoppar man runt ca 40 ansträngande språng (2 klasser inklusive framhoppning). Träningar varierar slitmässigt beroende på övningar och hinderhöjd. Jag anser att mina träningar är tuffare för min häst än en tävlingsdag är, eftersom vi gör avancerade övningar med tighta och svåra vägar, samt ofta hoppar högre än tävlingshöjd. Därför är det viktigt att sköta om benen ordentligt när man kommer tillbaka från en träning/tävling. En skada blir inte synlig direkt, benet svullnar upp och blir varmt i efterhand. För att förhindra en svullnad eller ökad värme bör man kyla ner hästens ben efter en ansträngning. Det absolut bästa sättet är att spola kallt vatten med en vattenslang mot benet i 20 minuter, men det har utvecklats många mer praktiska alternativ som kylgel, kylpaddar och även kyllindor. När benen har kylts ner och blodkärlen dragit ihop sig vill man få igång blodcirkulationen igen. En av hästfolkets små underverk är de s.k. Back-on-Track paddarna innehållande keramiska fibrer som reflekterar kroppens värmeenergi som en infraröd strålning. Smärta, svullnad och värk minskas märkvärdigt och paddarna används nästan till allt.

Man kan också förebygga skador genom att skritta fram och av ordentligt före och efter ridpassen, för att minska pålagringar och uppsamlingen av ledvätska. Innan man sätter igång ordentligt ska man också trava fram ordentligt, kan jämföras med våran uppvärmning på skolgympan.

Det är också viktigt att veta vart man kan rida eftersom även underlagen påverkar hästens ben. Man vill rida på underlag med en aning svikt i, det får inte vara för mjukt och inte för hårt. Ett mjukt underlag belastar senorna medan ett hårt underlag sliter mer på lederna. Ett perfekt underlag är nyregnade vägar som annars brukar vara lite halvhårda. Vintern är en hemsk tid eftersom kärlen i marken fryser och ligger det inte ett tjockt lager snö på marken är det nästan omöjligt att göra något annat än att skritta. Man ska dock inte underskatta det hårda underlaget, det kan vara bra att rida på lite då och då för att få ett genomflöde i hästarnas ben som minskar pålagringar och uppsamling av ledvätska etc.

Man kan även stretcha hästar i samma syfte som med oss människor, minska skaderisken och träningsvärken men även för att öka smidigheten. Det vanligast att man stretchar framben, bakben, rygg och hals.

Min verklighet vs. Verkligheten

En välmående häst presterar bättre, det låter ju som en självklarhet.

Min häst får allsidig träning med en hoppträning och 2-3 dressyrpass i veckan, men även den naturliga biten hör till. Han måste ridas i skogen och kuperad terräng för att bibehålla sin framåtanda och försiktighet vid träning och tävling. Något jag gör 2-3 gånger i veckan är att rida en 2 timmars tur bort till ett grustag för att klättra, vilket bygger rump- och ryggmuskler som han behöver till hoppningen. Självklart går han i en stor hage (nästan 1 hektar) på dagarna, från 8 till 17, dock ensam (från början var det för att han trivs bäst ensam men numera också p.g.a. skaderisken). Han blir väl omskött och får mycket kärlek, bästa vård han kan få och vi lägger ner mycket tid och pengar på träningar och vår utveckling tillsammans.

Detta gör också att jag kommer närmre honom från marken och har lättare att förstå honom på hästryggen. Självklart kan jag tänka mig att det blir intensivare och välplanerad framtid med tanke på att han är min enda häst och jag har mål att nå tillsammans med honom under detta år, som blir mitt sista på ponny.

Men detta är inte en självklar vardag för hästar på elitnivå. Verkligheten är råare och man har nästan tagit ifrån dem hästlivet. De ses som arbetande maskiner som är framavlade att prestera idrottsprestationer på hög nivå. De har nog aldrig ens sett en stor grön gräshage sedan de togs in som ungehästar för att påbörja utbildningen, och får aldrig närkontakt med andra hästar p.g.a. skaderisken. De står för det mesta inne när de inte rids, går i en skrittmaskin eller går i en minimal inhägnad grusyta utanför stallet en timme om dagen. Jag tror inte heller att elitryttarna rider ut i 2 timmar på sina hästar för att komma till ett grustag och klättra, med tanke på hur många hästar de har. De lägger inte alls ner samma omsorg på sina hästar och har också medhjälpare som hjälper dem att rida och hålla igång hästarnas kondition. Jag undrar t.ex. om Alois Pollmann-Schweckhorst ens rider ut någon gång för avkopplingens skull eller om Rolf-Göran Bengtsson går ut på en promenad ibland med någon av hans topphästar.

Nej, då lever Glenn ett riktigt lyxliv och jag kan förstå att han kan prestera bra med tanke på att han blir omskött som en prins. Jag gör allt för honom och tillsammans ska vi nå SM och Globen 2008, vi är trotts allt ett team.

Dyr sport

Många säger att pengar inte är lycka, men inom ridsporten är det dessvärre så. Det är inte bara hästen som kostar, man ska sedan underhålla den med stallplats, foder, försäkring, träningar och diverse. När man köper en häst bör man sätta upp en budget efter typ av häst man tittar efter. Hästar på elitnivå får man lägga ner mycket pengar på, men det finns många exempel på hästar som köpts för en billig peng som tränats upp och klättrat i klasserna för att sedan blivit värda det 20-dubbla om inte mer.

Mycket pengar går även åt till utrustning, som finns i både dyrare och billigare varianter. En ridsportsaffär som säljer budgetvarianter men också många bra saker är Hööks. Sedan är det självkart upp till hushållet hur mycket pengar man vill lägga ner på utrustning till häst och ryttare.

Nästan alla tävlingsryttare har sponsorer, antingen privata eller företag. Ett vanligt villkor är att ryttarens hästar måste heta sponsornamnet före deras riktiga namn såsom Next Milton eller H&M Butterfly Flip.

Många stjärnryttare har bosatt sig ute på landet, mycket p.g.a. billigare mark- och fastighetskostnader. Skåne är känt för sina många hästgårdar, och även klimatet är behagligare för hästarna.

Statistik hittat i RIDSPORTEN I SIFFROR

Jag har fått den stora äran att få gästblogga här i bloggen! Jag har varit med här förut men med ett undercover-namn. Jag är Johannas "tysklandsvän", vännen som bott och arbetat med hästar i Tyskland. Jag ska skriva lite om hur det är att vara i Tyskland vilket jag gör med ett leende på läpparna!

Att flytta till Tyskland var det bästa jag har gjort i hela mitt liv, ett helt underbart år som har betytt allt för mig. Jag tycker att alla som håller på med hästar skulle försöka att åka ner till Europa och arbeta med hästar. Till Tyskland, Holland eller Beligen är väl de länder som jag skulle rekommendera. Det är där det händer mina vänner, hästarnas Mekka!
Tävlingarna är jättefina, det känns nästan som att vara på Falsterbo varje helg. Hästarna håller en helt annan standard och man får se så mycket bra ridning vilket ger så otroligt mycket. Jag har lärt mig mer på ett år än vad jag lärt mig under hela mitt liv med hästar.
Jag var väldigt ung för att åka ner själv och bo själv (flyttade ner när jag var 16 år) men det var bara bra att få lära sig att ta ansvar och hantera krissituationer, man växer så som människa. Man lär sig inte bara att rida, även mycket om horsemanship, unghästutbildning, dessutom tränar man upp sitt öga något enormt. Man träffar så mycket nya vänner, man umgås på tävlingar, går banorna tillsammans och skojar på framridningen. Livet är fullt av hästar, tävlingar, ryttarpartyn och livet är underbart.
Men mina vänner, det innebär också tidig uppstigning, sena kvällar, slit, svett och mycket motgång. Men det är det som gör allt så roligt när det går bra, när man får betalt för allt man gör för sina stora åsnebarn.. Sina prinsar och prinsessor..

Så alla ni som har möjlighet åk ner i Europa och se hästvärlden från en helt annan sida. Ni kommer inte ångra er!
Kram på er mina älskade hästnördar! / Sanna Bohlin

Jag och en av mina hästar Utopia H

Kvinnor vs. Män på elitnivå

Vistas man på en ridskola kan man snabbt räkna ut att det är en stark majoritet av tjejer som springer omkring i stallet. Det kan hända att man någon gång i veckan lyckas få se en blyg kille som vågat sig dit för att prova på att rida och kanske stannat kvar ett tag efter att ha blivit rejält uppmärksammad av alla tjejer. Det händer ofta att ridkillar blir kallade ”bögjävel” eller liknande, och de starka som håller fast vid sporten blir starkare mentalt och sporrade för uppgifterna som väntar på hästryggen.

Tittar man däremot på en startlista från en tävling på högre nivå eller en mästerskapsklass i HOPPNING finns det kanske bara någon enstaka tjej på startlistan. Vad hände med alla hästtokiga tjejer?

På DRESSYRTÄVLINGAR är det allt vanligare med tjejer, vilket jag tror har att göra med det eleganta och stilfulla. Förr i tiden fick kvinnor bara rida i damsadel och vara fint klädda. Många kvinnor kanske inte har tuffheten att klara av hoppningen, det krävs mycket mod och bestämdhet.

Min teori är att de pojkar som rider väljer att skaffa egen häst och stå i ett litet privatstall, och även rida mycket privat. De lär sig snabbare och intensivare eftersom de faktiskt rider privat, till skillnad från alla ridskoletjejer som rider på ridskolan och kanske inte kommer lika långt i sin utveckling. De får inte samma förutsättningar som privatryttarna.
Här kommer pengarna in i bilden. Det är dyrt att ha egen häst, åka på träningar och tävlingar, vilket många föräldrar som skickar sina barn till ridskolan inte har råd med. Självklart är det en fördel att ha egen häst för att lyckas, det kan bli väldigt svårt annars.

Tyvärr är det många fina hästar som går till spillo på detta sätt, då inte tillräckligt duktiga ryttare köper fina hästar som förstörs genom felaktig ridning.

En annan viktig sak som jag också tror kan påverka är att tjejerna är mer känslomässiga och har svårare att skilja sig från sina hästar. De ser hästarna som vänner, och det är nog många framtida stjärnor som stannat sin karriär då de inte har kunnat sälja sina ponnyer. Killar ser hästarna mer som redskap att utföra idrottsprestationer med.

En kvinna som kommit väldigt långt i karriären är Meredith Michaels-Beerbaum. Hon jobbade flitigt som advokat innan hon gifte sig med den kända tysken Markus Beerbaum. Hon rider svårhanterliga hästar med kanonkapacitet och är väldigt tuff själv. Just nu är hon rankad som världens 2:a bästa ryttare efter Marcus Fuchs och 5:a på listan är Jessica Kürten från Irland, men sedan är det bara män en bra bit neråt.

Men då kan man ju fråga sig om hästens kön spelar någon roll i prestationsväg? Man ser flest hingstar på tävlingar, dels för att de är spänstigare och självklart eftersom tävlingarna ökar avelvärdet för senare bruk. Valacker ser man inte alltför ofta, och i de fallen trodde man antagligen inte på hästen från början eller så var de för svårhanterliga som hingstar. Ston är också ganska vanliga, men kan vara jobbigare p.g.a. deras humörsvängningar och brunstperioder. Det sägs att om man kommer nära ett sto är banden starkare än vad de någonsin kommer att bli med en valack/hingst. Men prestationsmässigt spelar könet ingen roll, det är kemin mellan häst och ryttare som gör storverk.

Regler och respekt

Som jag tidigare nämnt står alla tävlingsregler i TR och ska följas mycket strikt. Men det finns andra omedvetna och oskrivna regler som jag tänkt på och som jag tänker ta upp.

Den första punkten på ett dressyrprogram är hälsningen till domaren. I hoppning är det inte obligatoriskt att hälsa på domaren, men det anses artigt att göra någon form av hälsning mot domartornet. Missar man halten och hälsningen i dressyren får man avdrag i programmet och det sänker genast helhetsintrycket av ekipaget. Är det en fråga om respekt? Jag tror det på något sätt. Dressyr liknas med konst - hästvärldens konst, där allt ska vara stilfullt och perfekt. På högre nivå används hatt och frack medan det börjar bli mer och mer slappt i hoppningen, där det t.o.m. har blivit tillåtet att tävla i klubbjacka upp till nationell nivå.

Även hästarna görs i ordning inför tävlingar, och knoppar är en oskriven lag på dressyrtävlingar. Förr var det vanligt på hopptävlingar också, men det har blivit en fluga med utsläppt, klippt och välvårdad man istället. Många knoppar självklart fortfarande men det är upp till ryttaren.

Jag hade en diskussion med stallägaren där jag har Glenn angående hästarnas skötsel. För mig är det en självklarhet att jag kommer med en ren och fräsch häst till träningar och tävlingar medan han hade helt andra åsikter. Han tycker att jag inte behöver stå och borsta min häst tills han blänker och ser fräsch ut, eftersom det är kunskapen och potentialen vi ska visa. Han har i och för sig rätt i det han säger, men för mig känns det olämpligt och respektlöst att komma till en träning för en ändå så pass känd tränare med en smutsig häst. Då visar jag brist på engagemang och intresse. Det handlar inte bara om nuet, utan även för framtiden, och jag vill ju faktiskt ge henne ett gott intryck redan nu eftersom hon har kontakter. Detsamma gäller på tävling, jag vill ju visa upp mig, och inte på det sättet att folk tänker ”Men gud kan hon åtminstone inte borsta bort leran?"

Sen kan jag hålla med om att många ryttare har fel inställning när det gäller uppiffning av häst. Man åker till en tävling för att ha kul och utföra en idrottsprestation, och inte för att visa upp sin häst på en catwalk. Det är många som det går jättedåligt för inne på banan och som inte alls har rätt förutsättningar men som pillar lite för mycket på sina hästar så de ser alltför professionella ut när de inte ens kommer över första hindret.

Något vi också diskuterar vilt i stallet är reglerna om skyddsväst på tävling. Från och med 2008 ska det vara obligatoriskt för ponnyryttare av användning av skyddsväst klass 2 och 3 och från 2009 är bara klass 3 tillåtet. Men seniorryttarna då? Borde inte de föregå med gott exempel och använda skyddsväst? Jag har aldrig sett en hoppryttare på elitnivå med skyddsväst på tävling. De hoppar dessutom högre hinder och ju högre klasser desto svårare och mer tekniska blir vägarna. Det är väl självklart att barn och ungdomar vill vara så lika sina idoler som möjligt och struntar i skyddsvästen för att det ser lite tuffare ut utan väst.

Jag tycker hur som helst att det är vansinnigt, varför inte ha västen och våga mer? Nuförtiden är skyddsvästarna väldigt lätta och med en avancerad anatomisk formning som gör att västen knappt känns, och hittar man en väst man trivs bör man definitivt köpa och använda den. Skyddsväst i hoppning borde vara lika självklart som hjälmen och är dessutom en billig livförsäkring.

Hur påverkar dressyren hoppningen och tvärtom?

Dressyr är grunden till all ridning, och har även en stor inverkan på hoppningen. En hoppryttare rider dressyrliknande ridning minst 2 gånger i veckan, för att få en lydig hopphäst. Det kan även kallas hoppdressyr, eller markarbete, vilket är en mildare form av dressyr. Det används ofta markbommar vid markarbete, som ett förberedande moment inför hoppningen. Upphöjda bommar kan också användas som lösgörande hjälpmedel och för att få upp ryggen på hästarna. Det är inte många hoppryttare som har dressyrsadlar till deras välhoppande topphästar, och det är inte ofta de rider för dressyrinstruktörer. Istället slängs det ofta på ett par gramantyglar, vilket har sina nackdelar i längden. Många hästar lär sig att gå bakom hand för att ha blivit nertvingade med en graman och risken att få en obalanserad häst p.g.a. gramantyglar vid okunnig användning är stor. Men på den nivån är det nästan nödvändigt då man vill få ut så mycket som möjligt av ridningen när man har 15 andra hästar att rida samma dag.

”Ju bättre arbetad hästen är på marken desto bättre kommer den att hoppa”

Det stämmer oerhört bra, eftersom dressyren spelar en stor och viktig roll i hoppekipagets vardag, men självklart ska hästen ha rätt förutsättningar också. Allt arbete som utförs med hopphästen syftar till att få den att bjuda bra framåt och suga åt sig hindrerna. Det är inte bara hästens smidighet som förbättras, utan även sprången.

I dressyr kan detta även ses som framåtandan och den så kallade ”glimten i ögat”, vilket spelar stor roll för avgörandet av domarna, och det behövs hos en bra dressyrhäst. Man kan träna det genom att variera träningen och rida mycket i terrängen. En varierad träning (regelbunden & genomtänkt sådan) gör även hästen lättlärd och bör hållas på en nivå hästen klarar av, förstår och vågar. En häst får aldrig tvivla på sin egen förmåga eftersom det kan leda till vägringar. Det gäller att skynda långsamt men mot bestämda mål.

Vilka medel är tillåtna i respektive gren?

I HOPPNING är det nästintill fri betsling på stor häst medan det finns ett begränsat antal bett som är tillåtna att tävla med på ponny (eftersom yngre ryttare inte har tillräcklig ridvana för att rida på skarpa bett).

I DRESSYR får man inte ha ridspö inne på banan men däremot är sporrar tillåtet och obligatoriskt fr.o.m. LB nivå.

I bettväg finns det endast 2 typer som får användas när man tävlar dressyr. På lägre nivå är det vanligt träns med tvådelat alternativt tredelat bett, och fr.o.m. MSV på ponny och LA:4 på stor häst är även kandar (skarpare med 2 bett, ett stång och ett bridong + kindkedja) tillåtet.

Gummityglar är också förbjudet.

 Användning av hjälptyglar är inte tillåtet i någon av grenarna, förutom martingal med löpande ringar som används flitigt inom hoppning.

Men spelar utrustningen verkligen så stor roll?

Jag tror stenhårt på att utrustningen spelar stor roll för båda grenarna, eftersom de är speciellt utformade för grenen, precis som längdskidor är gjort för längdåkning och slalomskidor är gjort för slalomåkning.

I dressyr vill man ju ha en så lydig häst som möjligt att visa upp (självklart i hoppningen också), medan tempot i hoppningen har accelererat betydligt mer och då behövs det kraftigare hjälpmedel för att lyckas få igenom en förhållning ordentligt. Med ett skarpare bett kan förhållningen tas på ett snällt sätt än med våld och kraft på snällt bett. I hoppning får man använda gummityglar vilket ger ett stabilare grepp för ryttaren, vilket brukar vara uppskattat vid högre nivå.

Även sadlarna i de olika grenarna är speciellt utvecklade för varje gren.

DRESSYRSADELN har långa kåpor för att man ska ha lättare att hålla om hästen och en djup och följsam sits för att lättare komma ner i sadeln.

En HOPPSADELs kåpor är framåtskuren mot hästens bogblad och används med korta läder för att det ska vara lätt att ställa sig upp och följa med hästen i sprången.

Det finns en ännu mer specificerad hoppsadel; flatback sadeln. Den har en plattare sits än den vanliga hoppsadeln eftersom man bara ”touchar” sadeln när man sitter i lätt sits, och en flatback ger då ett litet stöd och hjälper ryttaren att inte hamna djupare i sadeln.

Jag har själv alltid bara haft en hoppsadel som jag alltid ridit i, på banan som ute i skogen. För kanske 3 månader sedan fick jag låna en dressyrsadel av en tjej i stallet, och vilken skillnad det var! Jag fick en helt annan sits, som inte bara gynnar min hållning och effekten i ridningen på marken, utan även hoppningen och min inverkan där. Och för att inte tala om skillnaden på min häst! Han brukar alltid vara väldigt springig men kan nu vila på steget och få ett mer tramp, vilket gynnar elasticiteten för hoppningen.

Detta lilla inlägg leder oss vidare till:
Hur påverkar dressyren hoppningen och tvärtom? - som publiceras nästa vecka.

Vad krävs för att tävla?

När man åker till en tävlingsplats finns det papper som är obligatoriska att visa för att få starta. Ridsportens körkort heter ”Grönt kort” och ett av dessa krav. När man tagit Grönt kort är det ett slags bevis på att ryttaren känner till tävlingsreglerna och vet hur man uppför sig på en tävlingsplats där andra ekipage vistas. Det tas genom att man gör ett prov man gör inom sin klubb, där man svarar på frågor vars alla svar hittas i TR, som man får bläddra i under provet. TR (tävlingsreglementet) är ridsportens bibel och ska följas strikt. Det är inget prov man ska plugga till, men goda erfarenheter är förstås en fördel. Är man under 13 år får man tävla på förälders kort, men från och med 13 år måste man ta det själv. Det Gröna kortet följer med en hela livet och finns bara i ett exemplar (det man får då man klarat av provet).

Ryttaren måste också ha en ryttarlicens som betalas årligen och är utformad efter ryttaren beroende på gren, ålder (junior, senior) och nivå. Med ryttarlicensen medföljer automatiskt en olycksfallsförsäkring som gäller på väg till tävlingen, under tävlingen och på väg hem från tävlingen.
Till hästen krävs hästlicens, vaccinationsintyg och mätintyg för ponnyer. Hästlicensen betalas bara en gång under deras livstid och följer dem ner i graven. Vaccinationsintygen visas innan hästen lastas av på tävlingsplatsen för att intyga om att hästen är vaccinerad mot den smittbärande sjukdomen influensaviruset men även stelkramp. På ponnytävlingar delas klasserna in i kategorier eftersom ponnyerna har olika mankhöjd och därav krävs ett mätintyg för att intyga ponnyns kategori, så att ingen D-ponny tävlar mot en B. Det skiljer 10 cm på hindrens höjd mellan varje kategori då A har lägst och D har högst, och mellan dessa två skiljer det alltså 30cm.

Nummerlapp är också en viktig del som absolut inte får glömmas att nämna. Utan nummerlapp får man inte lasta ur sin häst från transporten. Numret man får är ens ekipagenummer och är detsamma för alla klasser under tävlingen. Det är nödvändigt att alltid ha nummerlappen på hästen för att tävlingsarrangörerna ska veta vilken häst det är. Det är ingen nummerlapp som i många andra sporter representerar startnumret, utan är en personlig handling under en tävling.

Man måste även tillhöra en ridklubb som man representerar i tävlingar. Man får tillhöra flera klubbar men endast tävla för en. I vissa klubbar får man tillbaka bensinpengar beroende på hur framgångsrik man har varit under det gångna året.

Vad krävs av ryttaren?

I vårt vardagliga hästliv är vi hoppryttare en hopphästtränare. Vi utbildar och tränar hästarna till att nå det slutliga målet. Vi är bara hoppryttare/tävlingsryttare vid tävling.

Detta kan jämföras med travtränare och kuskar vid löp.
Därför är det viktigt att vi klarar av att hantera de svårigheter som uppstår vid träning av olika typer av hästar och att vi kan förstå och avgöra vad som ska ändras.

Sitsen är en extremt viktig faktor för att nå framgång. Det krävs en korrekt och säker sits (t.ex. använda skänklar utan att ändra på resten av kroppen och att ta förhållningar utan att luta sig bakåt etc.), och med en ultimat sits kan man nå extrema framgångar. Ryttare av världsklass med en halvdann sits skulle ha varit ännu bättre med en perfekt sits. Det gemensamma mellan hopp- och dressyrsitsen är "den gyllene tråden" - linjen mellan axel, höft och häl. Den gyllene tråden gör sitsen balanserad och korrekt, och stör hästens rörelser minst så att hästen kan göra sitt jobb ostört.

Det är allt oftare man ser klasser med STILHOPPNING där bl.a. sitsen bedöms, vilket är ett bra initiativ för framtidens stjärnor. Sitsen blir ett alltmer viktigare ämne och det satsas mycket på att få dagens barn och ungdomar att lära sig rida korrekt från grunden. Från och med i år (2007) startades ett samarbete mellan det ledande klädföretaget Mountain Horse och Svenska Ridsportsförbundet med en cup som skulle få stil på ponnyekipage, vilket de definitivt lyckades bra med. Det blev en lyckad prövning med massor av starter och finalen gick på utomhus SM i Täby. Med Maria Gretzer (förbundskapten för det svenska hopplandslaget) i spetsen har samarbetet fortsatt och nu lanseras en stilhoppningsfilm och ses som ett komplement till Mountain Horse Cup.

Det finns 2 olika ridstilar, den tyska och den amerikanska. Den tyska ridstilen är mer samlad, välriden och har en hög standard, med sitsen i centrum medan den amerikanska är lite vildare och har en lättare sits för det mesta. Detta kan ha att göra med att nationerna runt tyskland har fått sina grunder från den Spanska Ridskolan i Wien, en mycket strikt och f.d. adlig ridskola knuten till det habsburgska hovet. Där reds det bara dressyr och klassisk ridkonst på lipizzanerhästar. 

Självklart bedöms sitsen även i DRESSYR, vilket är en standardbedömning och utgör en liten del av poängen/procenten. I ett dressyrprogram bedöms självklart utförandet av rörelserna men det är inte allt, utan längst ner i programmet finns också en ruta där ryttarens inverkan på hästen bedöms. Ryttaren ska helst göra så små rörelser som möjligt (mycket tack vare en bra sits) och det ska se ut som om hästen utför alla rörelser av sig själv.

Sitsen för en ryttare kan jämföras med grundslagen i tennis eller swingen för en golfspelare, och ifall dessa grundläggande rörelser inte fungerar, fungerar inte det andra heller. En daglig koll av sitsen bör alltid göras eftersom det är väldigt lätt att omedvetet få ovanor som att t.ex. böja ut en armbåge eller sitta snett, vilket gör hästen i obalans. Grundsitsen är jätteviktig som man kan träna med hjälp av bommar/cavalettis eller att rida utan stigbyglar.

Avståndsbedömning är hoppryttarens A och O och kan jämföras med bollkänsla eller musikalitet. Kan man det inte kan det bli svårt att nå toppen, men det är en förmåga som kan förbättras med bra träning som med många andra handlingar. Det är lättare för ryttaren att bedöma avstånd på en häst som är lätt att länga och korta och som kan bjuda och vänta. Därför ska man inte trixa för mycket med avsprångspunkter när det gäller unghästar, eftersom de inte bjuder mot hinder på samma sätt som en äldre häst. De kan dessutom bli osäkra om ryttaren rider till fel avsprångspunkt för många gånger, så det viktigaste i det fallet är att hästen kommer in i en bra rytm och balans.

Avsprångspunkten ska ligga ungefär lika långt ifrån hindret som hindret är högt i framkant. När man rider mot ett hinder korrigerar man hästen mellan hindrerna på banan, ökar kanske lite för att sedan korta upp, men ca 3 galoppsprång före ett hinder får man inte ändra på någonting. Då ska man vara klar i sin ridning och istället öka lite mjukt för att hjälpa hästen till en avsprångspunkt. Stör man hästen i det läget är det lätt att komma för nära eller att det uppstår missförstånd mellan ekipaget.

Blicken är väldigt viktig för att kunna komma in rätt på hinder, man ska helst titta på nästa hinder när man är över det som kommer före. Många ryttare tittar ner i marken och då blir det svårare att se ett avstånd tidigare. Uppmärksamheten på hästen, förhållningar och drivning ska ske automatiskt utan att man ska behöva titta ner på hästen. Skälet till att många ryttare tittar ner, även i dressyren, finns det två teorier om. Den ena är att man tittar ner på hästens form, den andra är att man omedvetet tittar på underlaget och att det då blivit en ful ovana. I mitt fall tittar jag nästan hela tiden ner i dressyr, antagligen för att jag letar hål som inte existerar i marken. I hoppning har jag däremot alltid blicken med mig och letar omedvetet med blicken efter nästa hinder.

En väldigt bra övning till att träna upp ryttarens avståndsbedömning är att ha två liggande bommar på vardera långsida av ridbanan och sedan rida rätt avstånd till dem. Hade det bara varit en bom hade det inte blivit ett avstånd emellan och mycket lättare, men eftersom det ligger två bommar utlagda måste man verkligen rida vägen emellan dem. Det är mycket svårare än det låter, och om man inte rider utan bara åker med märker man hur hästarna snubblar och kommer in fel. Då kan man förstå hur många gånger de räddar en när man hoppar hinder.

Man brukar också ha avsprångsbommar före hindret, fast det hjälper hästen mer än ryttaren.

En annan sak som många inte tror är de fysiska kraven på ryttare. En av mina tränare, Ulf Johansson, har skrivit en framgångsrik bok; RYTTARE ÄR IDROTTARE, som handlar om de fysiska kraven på oss. Det är inte bara hästarna som ska vara fit-for-fight, utan även vi som sitter på och får de att utföra stordåd. Det är självklart lika viktigt att vi ryttare äter och tränar rätt som för hästen.

Något som diskuteras för framtiden är fystest av oss ryttare inför lagtävlingar och mästerskap, då ryttare med alltför dålig fysisk hälsa kan plockas bort ur spetstruppen.

Man vill självklart ha hästen så liksidig som möjligt för att få den att bli välbalanserad och rak i kroppen, och då krävs det även att vi som sitter på är så liksidiga som möjligt. De flesta hästar är raka och liksidiga från början men får en svagare och en starkare sida så fort vi börjar rida på dem, eftersom vi själva har en svag och en stark sida. Då blir det lätt att vi jobbar mer och effektivare på den sidan vi är starkast på, vilket också blir hästens starka sida. Vi måste träna mycket på vår styrkebalans för att hästen inte ska bli lidande för vår oliksidighet.

Bålstabilitet är viktigt speciellt för dressyrryttaren. Bålen fungerar som ett stöd för armar och ben när de utsätts för en kraft och belastning som gör att muskler och leder kan prestera till max. För att ben- och armmuskler ska arbeta effektivt krävs en stabil bas, och det är bålstabiliteten som utvecklar denna bas. Bålen utgör inte bara ryggen utan även bäcken och skuldergördeln, som håller ryggen rak.

Inledning
Hästar är inte maskiner som man stoppar 5 kronor i och knappar in dressyrmomentet de ska utföra eller sagofigurer som man styr runt mot hinder och säger det magiska ordet "hoppa" för att komma över. De är livs levande varelser och det krävs väldigt mycket av ryttaren för att få dem att göra det man önskar.

Eftersom jag själv håller på med hoppning kommer uppsatsen främst att vara inriktad på min egen gren, men jag kommer självklart ta upp dressyren som en parallell.

Ridning är ingen enkel sport som många tror, och det är det jag tänker bevisa med denna uppsats.


Vad krävs av hästen?

Hoppning och dressyr skiljer sig väldigt mycket från varandra, det är inte bara två helt olika dimensioner utan det krävs också två helt olika hästtyper till vardera gren.

BÅDA GRENARNA
Börjar man från grunden måste man hitta en häst med rätt kvaliteter, inställning och exteriör.
Till båda grenarna krävs en vaken och framåt häst med bjudning och tålamod.

Bjudningen är en viktig del för att man ska lyckas inne på banan. Det är lätt att förväxla bjudning med att en häst t.ex. drar iväg mot ett hinder eller att den tar i för mycket i dressyr.

En häst som har framåtbjudning får en ökad motivation om den är tränad på rätt sätt och blir positivt inställd till den kommande övningen man ställer den mot.

Exteriören spelar en viktig roll för att lyckas. En kraftig bakdel, korrekt benställning och en välansatt hals är några riktlinjer vid hästletandet. En dressyrhäst vill man t.ex. ha byggd i uppförsbacke. Den högställda hästen har oftast en högre ridbarhet än den lågställda. En kvadratisk häst har enklare att arbeta i korrekt form, vilket även har betydelse för hästens hållbarhet
    

Mentaliteten hos hästen är minst lika viktigt som alla de andra förutsättningarna. En häst med ett bra huvud kommer mycket längre än en osäker och psykisk spänd häst. Psykisk spändhet förväxlas ofta med fysisk spändhet, vilket är två helt olika saker. När en häst är psykiskt spänd är den inte positivt inställd till det som kommer och tittar osäkert på saker runt omkring och är allmänt okoncentrerad på ryttaren. Det kan bli väldigt jobbigt i ett större sammanhang där hindrerna är dekorerade med allt otäckt man kan hitta eller på en dressyrbana med några läskiga blomkrukor bredvid staketet.

Självklart spelar stammen roll. En häst med framgångsrika föräldrar har större chans att bli framgångsrik själv, och ärva en hel del som är önskat (teknik, exteriör etc.). Om man har ett bra sto vill man ha en hingst som täcker det som fattas på stoet, om stoet t.ex. har bristande exteriör på något vis försöker man kompensera upp det med en hingst som har mycket av det som saknas, för att få ett så komplett föl som möjligt.

Man tittar också mycket på storlek och om nivån är rätt mellan häst och ryttare. Det gäller att vara realistisk när man letar häst och att verkligen tänka efter; Vad ska jag ha hästen till? Vad krävs av mig? Vad krävs av hästen? Vart vill jag komma?

Det bör vara ett proportionerligt ekipage, så att ryttaren kan påverka hästen på rätt sätt. En för stor ryttare kan sätta gränser för hästens kapacitet medan en för liten ryttare inte kommer åt och inte påverkar hästen tillräckligt mycket, vilket i sin tur kan bli nästintill farligt.

Nivån bör vara jämn mellan häst och ryttare, och sedan kan man jobba sig uppåt tillsammans.

Här är en tabell som brukar ses som exempel när man köper häst:

Bentekniken är väldigt viktig och en ultimat hopphäst hoppar mycket med ryggen, drar upp framknäna och öppnar upp bak. En häst med dålig teknik har inte samma förutsättningar på högre nivå som de med en utmärkt teknik. Det finns förstås undantag. När vi åkte land och rike runt för att hitta den perfekta hästen till mig sa en av mina tränare:

"Hittar du en häst kemin verkligen stämmer med kan det gå hur långt som helst."

Han hade själv upplevt detta. Han hade blivit tillfrågad en häst som egentligen inte lät speciellt intressant, det var en litet märrigt sto som inte hade gjort något speciellt i karriären. Osäkert och lite halvt ointresserad åkte han ändå dit och provred. Hästen hade ingen som helst teknik, och kapaciteten var inte på topp, men det klickade direkt när han satt på hästen. Tack vare kemin tävlade de i högre klasser än vad hästen egentligen var kapabel till, och det blev en av hans bästa hästar.

Ett annat exempel är den jättelilla hästen Mynta som fick hela världen att häpna. Med sin ryttare Helena Lundbäck deltog de i VM 2002 och kom på en enastående 4:e plats individuellt. Det häpnadsväckande är att Mynta bara är 158 cm i mankhöjd och hoppade banor på 160 cm tillsammans med Lundbäck.

Galoppen är väldigt viktig för att kunna rida mellan olika avstånd på banan och ta sig fram på transportsträckor. En storgalopperad häst med stora och runda galoppsprång som kan kortas och längas utan svårighet är det man letar efter. Man vill ha en elastisk häst som kan sätta långt inunder sig i avsprång, vilket blir lättare om hästen kan korta och länga galoppsprången. Att hästen kan galoppombyten är en viktig fördel för att kunna svänga efter ett hinder och komma in rätt på kommande hinder.

DRESSYR
När man letar dressyrhäst tittar man på smidighet, balans och rörlighet hos hästen. Hästen ska vara känslig för hjälperna och ha stora och runda rörelser med lätthet att trampa under sig samt vara flexibel i framdelen. Man vill ha en häst med stort explorativt steg som har lätt för att länga och korta, precis som hoppningen, fast i hoppningen vill man ha ett mer energiskt steg. Man kan säga att man vill ha en häst med flyt i dressyren.

Det är viktigt att hästen har 3 jämna uttrycksfulla gångarter med bra påskjut från bakdelen och är reaktionssnabb.

Källor:
Egna erfarenheter
Tränare: Helena Persson & Ulf Johansson
Kontaktperson & handledare: Maria Mazy

Böcker:
Hästhållning i praktiken – Mats Mellberg (Natur och Kultur/LTs förlag)
Hopplära Strömsholmsmetoden – Sammanställd av Helena Lundström (Natur och Kultur/Fakta etc.)
Tävlingsridning – Jane Holderness-Roddam
Ryttare är idrottare – Ulf Johansson (SISU)
Betalan de Némerthys hopplära – Bertalan de Némerthy (ICA Bokförlag)
Hoppning med Jana – Jan-Olof Wannius (Natur och Kultur/LTs förlag)

Häften från Svenska Ridsportsförbundet:
Ridsporten vill
Ridsporten i siffror
Konsten att tävla